Källhagen, ett snart 200-årigt djurgårdsvärdshus

Källhagens historia har sitt ursprung i Hesslingeberg, en 1700-talsanläggning som låg vid Djurgårdsbrunnsvikens norra strand strax väster om Källhagen. Denna egendom arrenderades 1806 av löjtnanten Anders Chytraeus och samma år fick han Riksmarskalksämbetets upplåtelsebrev på ett angränsande tunnland öppet jord ”av den så kallade Källhagen”. Han hade anhållit om ett större område men den östligaste delen fram till gården Wiksberg, nu platsen för Sjöhistoriska museet, skulle reserveras för att de kor som hölls i bete på Ladugårdsgärde skulle kunna nå vattnet.

Cythraeus använde Hesslingeberg som permanentbostad och öppnade 1810 ett värdshus på egendomen. 1817 övertogs Hesslingeberg av guldslagaren Carl Fredrik Wolffram, som ville disponera egendomen som sommarställe för egen del. Cythraeus flyttade värdshusrörelsen till Källhagen och troligen var det först då som han uppförde den timrade tvåvåningsbyggnad som senare kom att kallas Röda Stugan. Följande år anlade han ett brännvinsbränneri på Källhagen. ”ett litet enkelt brännvinsverk av 1:sta Classen”, som det kallas i en mantalslängd.

Sedan Cythraeus dött 1825 tillträdde traktören och hovdestillatorn Eric Engström som ny ägare. Han drev bränneriet vidare men arrenderade ut krogrättigheterna till en vaktmästare i Krigskollegium, därefter till en frukthandlerska och så till en skräddaränka som drev rörelsen i sju år. 1838-41 förestås rörelsen av trädgårdsmästaren Peter Söderlund och hans hustru.

Publiken var vad man kallar blandad, med ett stort inslag av militärer från de kampement, fältövningar, som Carl XIV Johan anordnade varje sommar på Ladugårdsgärde. På vintrarna var rörelsen mindre och ibland helt inställd, och då bodde här bara någon arbetskarl eller trädgårdsdräng som hade tillsyn över stället.

1838 dog hovdestillatorn och brännvinsbränningen upphörde. Efter några år sålde arvingarna Källhagen på auktion, och köpare var auktionskommissarien Gustaf Adolf Björkman. Värdshusrörelsen drevs vidare men kan inte ha varit särskilt lönande, ty nästan varje år är det en ny arrendator som ”idkar här en Inskränkt Närings Rörelse”, och 1850 upphör rörelsen. Därefter fungerar Källhagen som sommarställe i likhet med granngården Hesslingeberg och står i allmänhet öde på vintrarna.

Men 1880 inträffar en radikal omvandling under den nye ägaren ladugårdsidkaren Carl Johansson. Denne driver själv en ladugård för 30 kor vid hovjägarbostället Lilla Blå Porten, utanför Skogsinstitutet, nu i Nobelparken. På Källhagen hyr han ut till två kvinnliga ladugårdsidkare och ett antal arbetarfamiljer; ett år fanns även en statarfamilj bland de boende. 1885 tillträdde ladugårdsidkaren Carl Gustaf Lagerström, och han skulle förbli ägare tills Källhagen evakuerades inför 1930 års Stockholmsutställning. Ladugårdsdriften fortsatte fram till första världskriget, och byggnaderna fylls med en växande och alltmer proletär befolkning. 1920 bodde 27 vuxna och 21 barn i de fyra bostadshus som fanns på tomten.

Granngården Hesslingeberg fick förbli sommarnöje längre, men köptes 1917 av kapten Reinhold Sundberg. Denne uppger första året att ”husen äro mycket gamla och förfallna, var för de ej uthyras”, men i bostads bristen efter världskriget lyckas han de närmaste åren ända få uthyrt till en befolkning av samma slag som den på Källhagen. 1920 bodde här 20 vuxna och 4 barn.

”Kåkarna vid Källhagen” hade nu blivit en nedgången utkantsmiljö lik den som fanns i Gröndal, Hagalund, Årstadal och andra försummade stadsdelar. Det väckte därför inga protester när alltsammans skulle rivas och lämna plats för en del av 1930 års Stockholmsutställning ”Röda Stugan” fick stå kvar som platskontor och när utställningen stängdes, väcktes förlaget att Källhagens värdshustraditioner skulle återupplivas. Arkitekten Torsten Stubelius, som nyligen hade inrett källaren Den Gyldene Freden, ritade ett par lätta flygelbyggnader och en pergola och förband anläggningen med en trädgård ned mot vattnet, ett minne från utställningen. Källarmästare blev C A Stenqvist, som drev värdshuset till 1963. Därefter har andra ägare avlöst varandra.

I den stora skalan vill byggnaden fungera i samklang med landskapet. Källhagen ligger ju på en av Stockholms kanske vackraste platser. På en udde ut mot Djurgårdsbrunnsvikens vatten, med solen infallande från alla håll, med solnedgången över Nordiska Museets siluett, med parkens magnifika grönska. Upplevelsen av den vidunderligt vackra platsen gav byggnaden dess enkla form, en nästan rät vinkel. Huvudbyggnaden i två våningar samverkar med landskapets östvästliga riktning (vägen, vattnet, allén, Corson). Till denna har en låg flygel ner mot vattnet fogats.

I den mindre skalan vill byggnaden inordna sig bland träden och bland de rester som återstår från Stockholmsutställningen 1930: de ståtliga granitmurarna (byggnaden står på en granitsockel), den Röda Stugan (tidigare igenbyggd, flyttades femton meter ner mot vattnet, vreds något för att stå fritt i parken), de stora träden (byggnaden färgades gröngrå för att stå fint till grönskan och underordna sig Sjöhistoriska museets vithet).

I rumsgestaltningen finns en stark strävan till enkla rumsformer med tydlig relation till olika utblickar. Därför har fasaderna olika karaktär åt skilda håll och fönsterformer har kombinerats på ett varierat sätt. Spaljémotiv mot parken, bågfönster för utblick över Gärdet, stora fönster till golv i restaurang, franska fönsterdörrar till alla hotellrum. Rummen har, med inspiration från Kina slott, getts individuella klara färger, ofta monokroma där väggar, möbler och textilier getts enhetlig kulör. Alla tyckte om förslaget med ett grönt galleri, ett blått galleri, en vinterträdgård självklart vit, en ockragul restaurang, en grå källare och en lobby varmt välkomnade röd. För att ge hotellrummen variation finns dessa i tre monokroma färger med badrummen (alla med runt takfönster) i inbördes komplementfärg: gult rum + blått kakel, rött rum + grönt kakel och grönt rum + rött kakel.